emmaochlars.blogg.se

Idag tvingade jag ut mig själv på en löptur efter några dagars spring-vila. Jag satsade på åtta kilometer, tänkte minst fem men insåg efter fyra att jag skulle försöka mig på tio!

Dagens mil var, glädjande nog, snabbare än min förra (personligt rekord på milen utomhus alltså, yihooo!!), men framförallt var det min första mil som jag sprungit helt själv. Förra gången hade jag ju L med mig som peppade mig genom de första fem kilometrarna innan jag hittade min rytm, men idag klarade jag av att peppa mig själv hela vägen!

Det första tre kilometrarna var riktigt jobbiga som alltid, men efter fyra hittade jag som sagt en skönare rytm och kunde bara trumma på ett tag. Vid sju kände jag att nu var det 'bara' tre kilometer kvar hem (lustigt att de sista tre kan kännas som 'bara' när de första tre känns som Mount Everest varenda gång), men vid åtta var jag riktigt trött igen. Då började jag tänka på hur jag oftast springer snabbare ju närmare slutet på passet jag kommer, men att det idag verkligen inte kändes så. Men då kom jag att tänka på min mormor. När jag var liten brukade jag pyssla en hel del, och jag minns hur jag en gång när jag satt och sydde något sa till henne: 'Momma, momma, tråden är snart slut!' och hon svarade: 'Sy fortare då så räcker den kanske!' Och då började jag le när jag sprang, och tänkte precis så. Att springer jag bara lite fortare så kanske orken räcker hela vägen hem oavsett om sträckan är densamma.
Och då blev stegen helt plötsligt lite längre och jag sprang min första mil helt ensam, i sann Emma-anda!!


E