emmaochlars.blogg.se

Jag har länge tänkt att mitt onda knä är något som jag bara måste lära mig att leva med. Att smärta bara är svaghet som lämnar kroppen och allt det där, ni vet. I våras när jag hade riktigt ont vid träning så kändes det jobbigt, men med lite vila så blev det ju bättre. Jag kunde springa och göra benböj utan alltför stora problem, och det var ju egentligen det enda jag krävde inför Tjejmilen. Att det skulle funka.

 

Tjejmilen är avklarad, och jag har sprungit ett enda "längre" pass sen dess. Några minuter på bandet för att värma upp, och till och med några intervaller då och då, men inte mer än så. I förrgår sprang jag för sista gången på ett tag, intervaller. 10 stycken 1-minutare. I huvudet var det skönt men i knät gjorde det ont, på ett sätt jag inte riktigt tillåtit mig att känna förut. Men det är egentligen inte smärtan vid träning som har gjort att jag insett att jag måste försöka få till en förändring. Det är smärtan i vardagen.

 

I början var det egentligen bara jobbigt när jag var tvungen att sitta stilla länge. Flygningen Paris - Rio de Janeiro var ingen hit kan jag säga. Sen smög det sig på under tågresor. Sen bilresor. Numera kan jag inte ens sitta smärtfri en hel föreläsningstimma (vilket ju faktiskt inte ens är en timme utan bara 45 minuter), eller krypa upp i soffan och titta på tv.

 

Anledningen till detta, enligt min fantastiska vän och sjukgymnast Malin, är följande:

 

 

Så på måndag inleder jag mitt rehab-program. Nu jävlar ska det här knät bli bra!

 

E