emmaochlars.blogg.se

Väl framme möttes jag av mammaKarin, och en andra frukost intogs tillsammans med systerSara och kusinMaria innan förberedelserna tog fart på allvar. Linnen skulle provas och nummerlappar sättas fast, knän skulle tejpas och skor skulle knytas. Sara som startade i första startgrupp skulle även hinna värma upp ordentligt, så vid 12-tiden begav vi oss mot Gärdet. Nervösa var vi nog båda två på olika sätt, och babblade på en hel del på vägen.

Medan hon joggade iväg och värmde så letade jag reda på MinMalin och hennes fina familj som hämtat ut nummerlapp och goodiebag till mig. Efter en snabb kiss-paus så gav sig även Malin iväg på värmning inför start i andra startgrupp, och jag intog skuggläge. 24 grader i luften påstod dom, och solen stekte från en klarblå himmel...

13.00 gick första start med Sara och resten av eliten, och 5 minuter senare stack alltså även Malin iväg. Själv tog jag några små joggrundor då och då men försökte mest hålla nervositeten i schack. Värmen gjorde mig lite nervös, kroppen kändes tung men stämningen och alla tusentals förväntansfulla tjejer gjorde mig ändå på gott humör innan start!

13.30 var det dags för start för mig och Maria, och strax innan det smet vi in i startfållan och trängde oss fram till startposition. När startskottet väl gick var det många som hade bråttom iväg, men jag försökte ta det lugnt och följa ursprungsplanen. Första 500 meterna kändes det som om i stort sett hela vår startgrupp passerade, och jag måste medge att det var lite lockande att hänga på i strömmen. Det gjorde jag dock inte, och i första motlutet efter första kilometern var det min tur att springa om många av dom som tidigare passerat mig. 

Maria och jag startade loppet jämsides, och med liknande mål för loppet som helhet. Nummer ett: springa hela milen. Nummer två: gärna göra det under en timme. Och nummer tre: passera mållinjen innan den andra gjorde det!

Efter en halv kilometer sprang Maria successivt ifrån mig, även om jag länge kunde se hennes ryggtavla framför mig. Nånstans efter två kilometer och första drickakontrollen (som jag bestämt innan att jag inte skulle stanna vid) så såg jag henne för vad jag trodde skulle bli sista gången, och fältet delades upp på varsin sida om djurgårdskanalen. Här kände jag mig stark och lugn i min löpning. Jag visste att Maria förmodligen skulle starta snabbare än mig, och min chans till att nå alla tre av mina mål var att starta lugnt för att orka öka mot slutet. Farten var enligt min klocka ungefär den jag tänkt, och jag passerade 4 kilometersskylten på ca. 25 minuter, helt enligt plan. Här var min tanke att sluta tänka på farten och inte längre 'hindra mig' från att naturligt öka farten om jag hittade en bra rygg att följa. Låta löpsteget bestämma tempo helt enkelt! 

Två kilometer senare insåg jag att min fart inte ökat, och nu började det dessutom bli riktigt jobbigt. Vid halva loppet drack jag för första gången och kände mig fortfarande hoppfull, men vid nästa kontroll vid sju kilometer hade jag hunnit väja för en kollapsad löpare och två ambulanser, men trots denna distraktion så kunde jag inte få bort dom negativa tankarna som började bubbla upp. För usch va jobbigt det va. Och trångt. 

Långsamma till höger och snabba till vänster. Ja, sån är tanken. Jag startade loppet långt till höger, sprang länge i mitten men började här, trots min trötthet, hålla långt ut till vänster. Och även där var det svårt att ta sig fram, och därmed otroligt svårt att hitta ett avslappnat löpsteg, dvs ingen direkt vila ens i utförslöporna. Mitt i all trötthet tänkte jag ändå att om jag bara når 8 kilometersskylten innan min klocka når 50 minuter så finns det en liten chans kvar att jag kan pressa mig själv in under timmen. Men icke...

Innan loppet hade jag stoppat på mig en liten dextrosol från min goodiebag. Planen var att stoppa i mig den i botten av den avslutande långa slakmotan tillbaka upp mot Gärdet. Denna stoppade jag istället i munnen nånstans mellan sju och åtta kilometer. Jag var helt slut, och huvudet hade börjat protestera ordentligt. När klockan tickade över dom där 50 minuterna innan jag ens hade 8-skylten i sikte så ville jag ge upp. Jag var så nära att börja gå. Jag insåg ju att komma in under timmen var nu helt kört, och Maria hade jag inte sett röken av på sex kilometer. Orken och motivationen var slut. Men. Mitt enda huvudsakliga mål från början var ju faktiskt att orka springa hela den där milen. Att inte ge upp.

Strax efter detta började det dyka upp mycket folk runt banan. Små tjejer som sträckte fram händerna för en high five. Peppande musik. Och helt plötsligt såg jag Djurgårdsbron, och då visste jag ju. Snart är det över!

Strax innan 9-skylten och den sista långa backen behövde jag vatten. Dock missade jag nästan kontrollen, och fick stanna helt och vända om nån meter för att få mig en mugg. Då blev jag arg, och tappade helt rytmen. Och sen kom backen. Blääää vad jobbigt, och blääää vad långt det var upp! Trots att jag visste att det bara var knappt en kilometer kvar så kom tankarna tillbaka. Jag ville bara stanna. Sluta springa. Gå. 

Men precis när jag närmade mig krönet så såg jag den. Ryggen!

60 minuter hade nästan gått, men jag sprang fortfarande. Och helt plötsligt dök Marias rygg upp framför mig i banan. Först tyckte jag knappt att jag kom närmare alls, men sen insåg jag att jag närmade mig. Frågan va bara: hur gör jag nu? Jag var riktigt riktigt trött. Helt slut faktiskt. Ska vi springa tillsammans mot mål? Jag vet ju att Maria är mycket snabbare och mer explosiv än jag, så i en spurt har jag ingen chans. Men när jag kommer upp jämsides med henne så inser jag att hon också är trött. Helt slut. Och då känner jag bara en sak: riktigt så trött är inte jag!

Sista långa biten in i mål (det kändes som att målet aldrig kom, det var bara sväng på sväng och inget mål i sikte kändes det som) sprang jag på reservkrafter, och jag gav allt. Livrädd för att Maria skulle spurta om mig när som helst. 

Klockan 14.31,40 sprang jag in under målportalen. Inte under timmen. Men före Maria. Och framförallt: jag sprang. Hela vägen!

Efter loppet hann jag med att träffa både Malin och min fina vän EmmaF, umgås ännu mera med min fina familj och träffa 'moster' Ulla. Allt innan infektionen som legat och väntat i kroppen under loppet bröt ut ordentligt i feber och förkylning på vägen hem till Uppsala. Vilken dag alltså!