emmaochlars.blogg.se

Japp, ni såg rätt, ett nytt inlägg!

 

Fas 2 av min rehab-träning går mot sitt slut, och på måndag börjar Fas 3, sista rycket med mer "normal" träning och där jag så smått ska börja springa igen.

Men hur har det gått hittills då? Jo, ganska bra. Jag har tränat på enligt plan, från att ha kört varje dag i början av Fas 2 till att de senaste tre veckorna tränat fyra pass per vecka. Två pass med cykling, och två pass mer inriktade på styrka och koordination. Jag har även lyckats hitta lite mer tid och motivation till "annan" träning också, och några pass har det hunnits med tillsammans med L och SysterOlofsson. Men nu är jag rätt trött på det här om jag ska vara ärlig. Det är så skönt att dessa 12 veckor med "tråkig" träning alldeles strax är över!

 

Jag känner mig starkare runt knät, och mycket mer stabil. Smärtfri är jag i stort sett alltid när jag tränar nu, dock känner jag fortfarande av det om jag sitter länge och sitter fel. Mycket handlar om att göra om och göra rätt, dvs. i det här fallet lära om kroppen och musklerna hur de ska göra för att göra rätt automatiskt. Jag är lite för rörlig i alla mina leder och översträcker lätt framförallt mina knän, och detta håller jag sakta men säkert på att träna bort för att minska slitaget på leden. Lite komiskt är det att medans StörstaSysterBorg rehabar för att bli mer rörlig i sina leder så gör jag tvärtom! ;)

 

Min rygg har efter julen tagit lite stryk av all annorlunda och ovan träning, och alla plugg-timmar med näsan i böckerna har nog inte hjälpt. Konstiga låsnings-känslor i bröstryggen som inte alls har känts kul, men efter att jag masade mig iväg på en massage har det mesta släppt, och resten hoppas jag löser sig av sig själv nu när träningen kommer att gå tillbaka till mer normala former.

 

Ja, nu väntar alltså ytterligare 12 veckor i Fas 3, med mer normal träning men utan de övningar som sliter som mest på knälederna. Tre pass i veckan med lite blandad benträning är planen att få till, och lite annat smått och gott som hinns med utöver det. Jag tjuvstartar redan imorgon, då jag ska dra med L på ett core-pass på Friskis!

 

Jag har suttit och läst genom vår blogg sen vi startade den för drygt ett år sedan, och det är konstigt hur lite man reflekterar över det som faktiskt hänt. L gick från att vara arbetslös, lat (förlåt älskling) och lite lönnig till att spinga ett maraton på under fyra timmar, hitta ett jobb som han trivs väldigt bra med och en helt ny livsstil. Och jag, som gick från att träna det jag redan kunde till att bli en löpare och en (om jag får säga det själv, och det får jag ju för det är ju min blogg) sjuhelvetes coach som pushar både mig själv och L ut ur bekvämlighetszonen och mot nya mål. Om 12 veckor hoppas jag kunna springa som jag vill igen, för tror det eller ej, men det riktigt kliar i mig att ge mig ut på löpturer igen, framförallt efter min nostalgitripp i bloggen.

 

 

 

Förutom det har jag ju hunnit med en hel del annat under det här dryga året i blogg-världen och Uppsala. Tre kurser avklarade med bästa betyg (man får skryta i sin egen blogg, det är ju det som är själva grejen) på Sveriges äldsta och (nästan) bästa universitet, och ytterligare två kurser på gång nu under våren. Tre jobb har jag lyckats skaffa mig, det första har jag fått ta ett uppehåll från och det tredje är obetalt, tidvis tungt men så värt det. Dagarna blir långa och kvällarna trötta ibland, och trots att jag just nu är inne i en period med olidligt stor hemlängtan så är jag så otroligt glad att jag tog steget, äntligen, och följde mitt hjärta och tog mitt pick och pack och flyttade hit och blev en pol. kand-are tillslut. Och ännu gladare är jag att L valde att följa med mig.

 

Om tre veckor brummar vi hemåt, äntligen. Jag längtar.

Men först: Fas 3.

I´m coming for you.

 

E